Gonzalo Borondo är en spansk konstnär som utmärker sig med sina verk på glas, som har funnits med honom från start. Det är en teknik som har en lång tradition i gaturummet där man länge mjölkade rutorna på stängda affärslokaler. Borondo tyckte att det var spännande hur en repa i den vita ytan kunde avslöja en värld bakom, samtidigt som den blev en gestalt(ning) i sig själv. Glasets skörhet fullbordar de bilder Borondo skrapar fram på fönsterrutor och reklamljusskåp och han återkommer ständigt till det mysterium som uppdagar sig i glasets dubbla egenskaper: hårt och ömtåligt samtidigt.
Han växte upp bland klassiskt spanskt måleri då hans far arbetade som konservator och i hans måleri syns hans husgudar Goya och Velázquez tydligt. Det är köttigt och morskt och här är referenserna till Velázquez färgrymd och Goyas plågade mänsklighet tydliga.
När vi introducerade honom på den svenska scenen visade sig sommaren från sin bästa sida och Borondo blev djupt fascinerad av de mytiska midsommartraditionerna. Som storstadsbo var den svenska skogen exotiskt och vi tog med honom ut och plockade blåbär, något han genast blev mycket förtjust i. Våra resor runt i Småland resulterade i väggmålningen ”Sju blommor”, en målning förankrad i platsen på många sätt. En något abstraherad person står med huvudet försjunket i en stor bukett, och från vissa vinklar sammanfaller buketten med kronan på trädet framför väggen. Motivet är i en process av upplösande, ett sorts måleri Borondo arbetat undersökande med i flera år och som här hittade sin form.
Utöver verket ”Sju blommor” gjorde Borondo även en tillfällig installation på glasrutorna till ingången av kulturhuset Pigalle. Målningen hette ”Maria” och var två bilder som beroende på betraktaren kunde läsas parallellt eller i lager. Den ena är en kvinnofigur som blundar och den andra är en tom slöja. I bilderna står namnet Maria både fram- och baklänges. Airam är också ett spanskt namn i sig själv. Verket blev snabbt mycket populärt och omdiskuterat och bjöd på många läsningar. Både ”Sju blommor” och ”Maria” fanns på Mariagatan och den Maria som gatan är döpt efter är stadens store mecenat Carl Petersons livskamrat, arvtagerska och hushållerska, Maria Malmberg, som donerade sin förmögenhet till staden: hon bekostade bland annat stadshuset, ritat av arkitektfirman Ewe & Melin, Malmö (ena ägaren, August Ewe, var dock född i Tranås, strax norr om Nässjö) samt lade grunden till det kulturhus där verket ”Maria” uppfördes. Carl Peterson fick en enorm bronsbyst signerad Adolf Jonsson, en av Sveriges största monumentalbyster. Hennes närvaro i det offentliga rummet är desto blygsammare. Maria är i Borondos fall både en referens till Maria Malmberg och till Jungfru Maria som är en viktig katolsk figur, som avbildas i slöja och förekommer i många gestaltningar i det klassiska religiösa spanska måleri som Borondo växt upp med och inspireras av. Dessa två gestalter har i Borondos verk en fin dialog. Sverige vid Maria Malmbergs tid var ett samhälle där kvinnors huvudbonad inte var en oväsentlig fråga, och 2015 när verket ”Maria” uppfördes blev det igen en fråga som många ville tycka kring.
Glasmålningen togs senare bort av Nässjö kommun.